Om pixlar, fotoceller, olika objektiv, minne och skärpa.

PIXLAR
Digitalkameran producerar bilder i form av ett slags fält av bildpunkter, som man kallar för pixlar. Pixel är en förkortning av ordet picture element. Pixeltätheten (upplösningen) mäts i dpi (dots per inch), alternativt ppi (pixels per inch).

Låg upplösning gör bilden "pixlig" För att trycka eller skriva ut en digital bild bör den ha en upplösning på 300 dpi för att få bra kvalitet. För tryck i dagstidningar räcker 170 dpi. Om bilden bara ska publiceras på webben gör man den vanligtvis i 72 dpi samt beskär dess "fysiska" storlek till hur stor den ska vara på skärmen. Allt för att bilden ska gå snabbt att tanka hem även från långsamma modemuppkopplingar.

Ju fler pixlar desto bättre blir bilden. Få pixlar gör att bilden upplevs som oskarp eller grynig, som bilden här intill.

Digitalkamerans upplösning mäts i megapixlar, vilket betyder miljoner (mega) och bildpunkter (pixlar). De vanligaste webbkamerorna har en upplösning på 0,3 megapixel = 640x480 bildpunkter, en bildkvalitet som duger för visning på skärm men blir väldigt dålig vid utskrift. För att få en kvalitet som motsvarar bilderna från en vanlig analog kamera krävs minst tre megapixel (1200x1600 bildpunkter). Pressfotografer använder systemdigitalkameror, dvs kameror med utbytbara objektiv, med en upplösning på mellan 4 och 16 megapixel.

LCD-SKÄRM
De flesta digitalkameror har en skärm av samma typ som de LCD-skärmar (Liquid Crystal Display) som finns på digitala armbandsur och miniräknare. Skärmen mäts i tum precis som tv- och datorskärmar.

FOTOCELLER
Digitalkameror innehåller en mängd fotoceller som känner av ljuset och omvandlar det till en elektrisk signal, som digitaliseras och sparas på kamerans minne. CCD (charge-coupled devices) kallas den sortens fotoceller som de vanligaste kamerorna har. Nyare kameror kan istället ha en CMOS-sensor, som drar mindre ström än CCD.

OBJEKTIV
Objektivet är den del av kameran som ljuset passerar innan kameran registrerar och lagrar bilden. På systemdigitalkameror kan man byta objektiv. Man använder samma typ av objektiv som till en analog kamera.

Vanligtvis använder man ett vidvinkelobjektiv vid fotografering för att kunna gå nära motivet och ändå få med mycket av miljön runt omkring. Med de flesta digitalkameror får man dessutom en viss förlängning av brännvidden (mått på objektivets förstoringsgrad och perspektiv), vilket innebär att man skenbart kommer närmare motivet än om samma objektiv hade suttit på en analog kamera. Därför får ett 20 mm-objektiv på en digital systemkamera en effektiv brännvidd på ungefär 30 mm.

På digitala pocketkameror anges zoomomfånget också i millimeter, t ex 5.8-20 mm, men skalan är annorlunda. Om du multiplicerar zoomomfånget med 6 får du fram en ungefärlig motsvarighet till en "systemkamerabrännvidd", dvs 6x5.8-6x20= 35-120 mm för pocketkameran i det här exemplet.

Makroobjektiv använder man när man ska ta bilder på extremt nära håll. Teleobjektiv eller telezoomobjektiv används om man ska ta bilder på motiv som är långt borta, till exempel vid sportbevakning.

En viktig sak är ljusstyrkan på objektivet, alltså dess maximala bländaröppning. Om öppningen är stor kommer det in mycket ljus under kort tid. Om man har en liten öppning får man hålla den öppen länge för att få in samma mängd ljus som om man har en stor öppning. Därför vill man ha så ljusstark optik som möjligt, särskilt på teleobjektiv där alla skakningar förstoras på samma sätt som i en kikare. Fotograferar man då med lång slutartid ökar risken för bilder med rörelseoskärpa. Dessvärre har ljusstarka objektiv två nackdelar: vikten och priset. Ju ljusstarkare, desto tyngre (större linser = mer glas). Ju större glasytor desto dyrare tillverkning och således högre pris.

Vanliga amatörteleobjektiv har ofta ett bländarevärde på max 5.6, medan proffsens "fotbollsgluggar" normalt håller 2.8, vilket är ett par steg ljusstarkare (och åtskilliga tiotusentals kronor dyrare).

MINNE
En digitalkamera har ofta ett kortminne som sticks in i ett speciellt kortfack. Det finns olika sorters kort, beroende på vad kameran är byggd för. Ett av de vanligaste kortformaten är Compact Flash (CF).

Det minneskort som följer med kameran är ofta alldeles för litet. Satsa på att köpa till ett större direkt, minst 128 megabyte (Mb) och gärna upp emot 512. I kamerans inställningar kan man välja upplösning på bilderna, oftast i tre till fem steg. Ju högre upplösning, desto färre bilder får det plats på minneskortet. Vill man göra stora förstoringar av sina bilder bör man välja högsta möjliga upplösning, medan till exempel bilder för webb-publicering inte alls behöver hålla samma höga kvalitet.

SKÄRPA
Autofokus (AF) finns på så gott som alla nya kameror. Autofokus innebär att man inte behöver ställa in skärpan manuellt. Det är enkelt att fotografera med AF men ibland kanske du vill lägga skärpan på något annat än det som automatiskt blir skarpt.

Text och foto : Anna-Maria Kubica



Original sajten fanns på http://www.yopa.se/yopa_artikelmall.asp?version=60264